Preparerade ridvägar

För distansryttare kan det ju låta lite lagom trist och tamt att åka till Täby och rida. Det blir väl några kilometer och sen vända tänkte jag när Emelie och Malin frågade om jag ville följa med.

Men jag hade fel. Det var ju helt underbara vägar. Fint preparerat underlag både i skogen och runt golfbanan. Lagom kuperat var det också. Och så kände man inte den där oron att man skulle möta någon som var sur för att man rider där. Mötte en del motionärer - motionsslingan låg bitvis parallellt med ridstigen - och de var hur positiva som helst! Glada och stannade mer än gärna och förklarade vart vi kunde rida när vi tvekade.

Nä, braaa vägar säger jag bara. Och inte stenigt, bara torrt och jämnt!

Underhålla och förvalta

Det är det som gäller när man har en häst som nått den aktningsvärda åldern - 19.

Vi är fortfarande på banan och Zama kan säkert gå några distanstävlingar i år. Tror inte att hon börja tackla av än!

Men man måste ta hand om det som byggts upp under åren och se till att hästen får de bästa förutsättningarna att fortsätta vara fräsch.

Därför ringdes Ingela Brinkefelt ut för en genomgång och behandling. Först tyckte Ingela att hon såg halt ut på vänster bak. Jag såg inget, tyckte att hon såg ut som vanligt, och efter en till upptravning såg Ingela inget heller. Skönt.

Magnettäcke, streching och akupunktur utfördes och Zama såg ut att gilla det.

Nu har vi vilat i 3 dagar och i morgon ska vi ut och se om hon känns fin.

Glömde hjälmen

Fast besluten om att rida ett ordentligt pass, åkte vi till ridhuset i förmiddags. Först long reining med de nya tyglarna som jag köpt, och sen tänkte jag sitta upp och rida. Men när vi var redo för uppsittning kom jag på att hjälmen lämnats hemma. Ingen ridning alltså.

Men mer long reining. Det är lite svårt så här i början, men tror vi fick till lite förvända öppnor i alla fall. Rättvända öppnor försökte vi också, men det är svårare när man inte har väggen till hjälp.

Tror vi höll på ganska länge idag - 1,5 timme i alla fall.

I morrn blir det långritt.

Det är knappt man sina ögon tror!

Barmark! Hjälp vad gör man då? Kan man gå på den? Kan man äta den? Frågorna hopar sig...

Men så plötsligt uppenbarar sig glaciären igen, och då blir man åter trygg. Så funkar en liten hästhjärna.

Skritt i 1 tim och 40 min lyckades vi få ihop idag. Fast hade det varit vanligt underlag hela biten hade vi nog gjort den på 1 timme blankt. Fast vi fick ihop tid i alla fall.

Kollade mina inlägg från förra vintern och kan konstatera att vi ligger ungefär en vecka efter i år. Med ridningen alltså. Bara att rida på nu, och skita fullständigt i om det är barmark, is eller snö.

Slutsjåpat !

Så här är det ju på vintern!

Började morgonen med att sitta och gruva mig för att gå ut. Hittade på en massa viktiga saker att göra inne för att dra ut på själva momentet - att öppna ytterdörren och kliva ut.

Sen blev det skottning och bilavsopning.

Till stallet där vattent frysit. Men bara kallvattnet! Varmvattnet var hett som aldrig förr så det blev till att lägga snö i vattenhinken innan hästen kunde dricka!

Ut på ridtur. Då var det faktiskt väldigt vackert. Strålande sol, och bra sträv snö som man kunde trava helt riskfritt på med tanke på halka och sånt.

Riskfritt i övrigt var det inte - då min pigga häst bara väntar på att få explodera. Det gäller bara att hitta en anledning; lite fallade snö från en gren, en liten fågel i en buske... det är inte så noga vad det är för nåt, bara det rör sig.

Så här är det ju varje vinter. Överladdad häst som inte kunnat röra sig på länge p g a dåligt underlag, får plötsligt snö under galoscherna och blir bara så glad!

I morrn ska jag inte hålla tillbaka, i morrn SKA vi galoppera jag lovar!

Snöhelvete!

Nätet förlänger ättiden!

Taktat en längre runda idag

Idag kom vi iväg på en lite längre runda än vanligt, jag inte jättelång, kanske 7 km eller nåt. Skritt var tanken och det blev det också hela första biten - ända tills väderstrecket ändras till sydöst, vilket innebär hemåt.

Då kan man - om man heter Zama - (de andra två pållarna fortsatte lydigt i skritt) inte skritta längre. Nä då ska det väl äntligen bli lite fräs! Men matte håller envist sin plan och då måste det ju bli takt på tvären. Nåt måste man ju hitta på enligt Zama. När matte till slut fick nog p g a lättare vibrationsskador i hela kroppen hoppar hon av. - Hon hoppar av! Fy vilken trist matte!

De andra red före och försvann utom synhåll. Vi försökte oss på en sansad skritt för hand, men det var det tråkigaste Zama varit med om på länge. Näe, jag ska gå så fort jag vill.

Så det blev en ren uppfostringspromenad där jag var tredje meter stannade och om Zamas nos passerade min axel, fick hon vackert backa. Ca 50 ggr gjorde vi denna övning. När vi kom tillbaka fick Zama "göra grinden" på ridbanan några ggr och sen travade vi ca 20 varv i vardera varvet. SEN började hon se harmonisk ut på ögonen igen.

Men ute i hagen strax efter la hon in  "show" växeln och sprang omkring och blåste och krumbuktade.

Vad roligt att du har så mycket energi Zama - jag har bara sjäv inte riktigt hängt med! Nu ska jag också börja träna! Jag lovar att vi ska ut och fräsa snart!

Vett och etikett - eller störst går först?

Idag tog vi oss till ridhuset för andra gången på 3 dagar! Det känns som en seger! Mycket sand på vägarna gjorde att vi vågade åka.

Vi, jag och Zama och Emelie och Bimotha kom samtidigt som en annan häst. Vi började samtliga att longera/tömköra. Alla höll sig på sin volt och det gick lungt och sansat till som det gör när man tar hänsyn till varann.

När det var dags för mig att sitta upp kom ett par med en stor halvblodsvallack. De frågade lite försynt om de störde, och jag svarade att - inte alls, alla får vara här. Vettiga människor tänkte jag.

Men se efter att karln tagit några stapplande varv i trav, satt kvinnan upp och med ens var de överallt. Red hela tiden över hela ridbanan. Korsade min väg typ varje gång jag försökte göra en vettig volt eller snett igenom. Red upp rakt emot oss i galopp och passerade oss väldigt när. Zama som hade fullt sjå ändå att lyssna på mig, fippla med bettet osv, blev livrädd varje gång!

Den ödmjuka människan hade förvandlats till störst, bäst och vackrast (om det ändå varit sant). Till slut lackade jag ur, och sa till henne. Jag tyckte att hon kunde kommunicera lite bättre, åt vilket håll hon tänkte rida. Dessutom så måste hon ju sett att vi var tvugna att tvärstanna mer en en gång för att hon kom farandes.

Men, nä hon tyckte inte att hon behövde göra något sånt. Och var det så att jag försökte rida nåt slags program så kunde jag glömma det. - Det är bara högrregeln som gäller. Jaha du. När jag gett upp, så behagar människan sitta av också. Då hade vi ingen lust mer.

Snälla, snälla - kan vi inte få ett eget ridhus på Fogelsunda? Bara ett litet, litet... fast helst ett stort ljust!